Annika skrev en bok om att vara mamma till två funktionshindrade barn

"MAN FÅR ALDRIG SÖRJA BARNET SOM INTE STÄMMER MED DET MAN HAR PLANERAT,
I MIN ENSAMHET SÖRJER JAG BARNET SOM ALDRIG KOM".

HON PÅPEKAR ATT DET FINNS MÅNGA TABUN kring funktionshinder och att många nyblivna föräldrar inte vet vart de ska göra av sin sorg.
- Men kan man inte bearbeta sin sorg kan man inte heller ta till sig av livet.
Enligt Annika har många pappor svårare att ta till sig beskedet att deras barn är handikappade. Kanske för att de ofta kommer bort lite och att fokus ofta blir på relationen mamma-barn. Annika planerar att framöver hålla kurser för pappor som nyligen fått veta att deras barn är handikappade. Tanken är att de ska kunna hitta styrka att hantera sin nya situation.
- Att båda föräldrarna får hjälp att hantera situationen är av stor vikt, inte minst för att relationen ska hålla. Det är oerhört vanligt att par som får ett handikappade barn skiljer sig.

Annika har varit fast besluten om att ge sina barn en ann an identitet än bara funktionshindrade. Folkdans och folkmusik har blivit ett viktigt inslag i familjens liv.

ANNIKA OCH HENNES MAN VÄNTADE I TVÅ ÅR innan de skaffade barn nummer två, som blev en dotter.
Också denna gång förstog Annika före läkarna att flickan inte var normalutvecklad.
Att båda barnen saknar delar av mitthjärnan beror på ett genetiskt fel mellan föräldrarna. Felet uppstår redan i de första fostermånaderna och problemen uppkommer i princip i alla hjärnans center. Under åren har flickorna genomgått ett otal operationer och oron för hur de ska klara sig har varit stor. Deras handikapp är livslångt och den insikten har varit svår att acceptera.
- I perioder var det tungt ochdet var nödvändigt att då och då få pysa ut min sorg över att livet inte blev som jag tänkt. Det finns så många fördommar kring hadikapp och det är lätt att tro att man inte har rätt att känna det man känner, säger Annika.

VÄNNER OCH FAMILJ HAR STÖTTAT och Annika har varit fast besluten om att ge sina barn en annan identitet än bara funktionshindrade. Folkdans och folkmusik har blivit ett viktigt inslag i familjens liv och gett flickorna en tydlig tillhörighet.
- I och med handikappet oroar man sig ofta mycket som förälder, men jag har försökt att inte vli för överbeskyddande utan velat ge tjejerna lite farligheter också. Men jag har inte alltid lyckats, oron har ofta tärt.

IDAG ÄR FLICKORNA STORA och Annika har släppt taget om den dagliga omvårdnaden. Vägen dit har inte varit lätt men idag känner hon sig trygg i att hennes barn klarar sig utan henne. De har personliga assistenter dygnet runt och lever numera sitt eget liv.
När hon pratar om sina döttrar tecknar hon med händerna av bara farten, som om de vore närvarande och hennes ögon glittrar till. Annika utstrålar en befriande känsla av jävlar anamma och det är lätt att tro på henne när hon säger att hon i grunden är en glad person som gillar livet.
- Jag ser mina barn som mina läromästare. De har fått mig att inse att jag har något viktigt att förvalta. Nu vill jag använda mina livserfarenheter föra att stödja funktionshindrade och deras anhöriga.

IDAG LEVER ANNIKA MED EN ANNAN MAN än flickornas pappa. Och det var han som uppmanade henne att ta tag i bokprojektet som hon haft liggande i över tjugo år. I samarbete med journalisten Tetha Åhs tog boken form och har nu getts ut på eget förlag.
- Det är ett svårt ämne att skriva om och jag vill ge läsaren möjlighet att ta in lite i taget och tolka själv.
På frågan hur hon själv velat bli bemött som förälder till funktionshindrade barn svarar Annika att hon mått bäst när människor varit sig själva och inte undrat just över hur de ska bete sig.
- Man känner direkt när folk blir rädda för att säga något fel, men det finns sällan något som är direkt fel. Jag skulle önska att människor kunde möta oss handikappade familjer precis som alla andra.